Projekt Pilgrimsfalk - om avelsprojektet och utsättningar i Dalarna

 

Bakgrund

Pilgrimsfalken tillhör fortfarande en av våra ovanligare rovfåglar trots att stammen under 1990-talet uppvisat en positiv trend med alltfler häckande par. Arten fanns tidigare häckande i hela landet och den totala maximala populationen kan ha uppgått till mellan 900-1200 par i början av 1900-talet.

Även om förföljelsen lokalt slog hårt mot falkstammen så blev det miljögifterna som innebar det verkliga dråpslaget. DDT visade sig påverka äggskalsbildningen så att äggen blev tunnskaliga och krossades i samband med ruvningen. Andra insektsbekämpningsmedel som dieldrin och aldrin var akut giftiga och falkarna förgiftades till döds. Kvicksilver användes som svampbekämpningsmedel för utsäde och visade sig påverka nervsystemet och flygförmågan hos fröätande fåglar. Kvicksilverskadade fåglar blev ett lätt offer för rovfåglarna som efterhand fick så höga halter i kroppen att de själva drabbades av nervskador och förlamning.

I mitten av 1970-talet fanns det bara 3 par kvar i hela södra Sverige och inte en enda unge kom på vingarna 1975. I Norrbotten beräknades stammen till 10-15 par. Pilgrimsfalkens öde i södra Sverige syntes beseglad. Både i Norge och Finland hade falken på samma sätt minskat men antalet häckande par var inte lika lågt som i Sverige. Pilgrimsfalken hamnade på Artdatabankens röda lista som akut hotad.

De sista häckande paren i Västsverige utsattes också för boplundring. När arten blev sällsyntare blev äggsamlarna aktivare och äggkull efter äggkull försvann. "Operation falkbevakning" inleddes i Halland redan i mitten av 1960-talet för att förhindra äggsamlarnas stölder. Den här bevakningen blev embryot till Naturskyddsföreningens Projekt Pilgrimsfalk som inleddes 1972.

Falkarna var utsatta för en komplex hotbild, dels gifterna som påverkade både reproduktion och överlevnad, dels en intensiv jakt och förföljelse framförallt i övervintringsområdena i södra Europa. För att rädda falken krävdes ett arbete på många plan. Ett omfattande inventeringsarbete påbörjades. Alla gamla kända boplatser karterades med hjälp av litteraturuppgifter, skinn- och äggsamlingar på museer och i skolor, ringmärkningsdata samlade på Naturhistoriska Museet i Göteborg och på Rikmuseet i Stockholm och gamla konservatorslistor över uppstoppade falkar. Allt samlades i ett arkiv som småningom omfattade mer än 700 kända gamla boplatser. Med det här som grund kunde ett effektivt inventeringsarbete startas. Samtidigt påbörjades ett forskningsarbete för att kartlägga giftspridningen och undersöka hur skilda miljögifter påverkade falkarnas överlevnad och reproduktion. Okläckta ägg och ruggade falkfjädrar analyserades på sitt innehåll av klorerade kolväten och kvicksilver. Kartläggningen bidrog senare till att vi fick ett förbud mot spridning av DDT och PCB.

 

Avelsprojektet startar

För att rädda falken fanns egentligen bara ett sätt - införa nytt blod så att den genetiska basen breddades samt starta ett avelsprojekt för att på sikt kunna utsätta falkar och bygga upp en ny population. På samma sätt hade man i Västsverige lyckats rädda berguven. Men vi visste att man inte kunde dra direkta paralleller till berguvsprojektet eftersom det var betydligt svårare att få falkar att häcka i fångenskap. Amerikanska erfarenheter hade visat på att det i medeltal tog fem år innan en falkhona blev könsmogen och att man kunde räkna med att bara hälften av burhållna falkhonor värpte befruktade ägg. Det fodrades med andra ord en ganska stor avelsstam med bred genetisk bas för att kunna producera tillräckligt med ungar för utsättning. Dödligheten bland de utsatta falkarna är hög - av hundra frisläppta ungfalkar överlever högst 20 till könsmogen ålder.

I samråd med naturvårdsmyndigheter i Sverige, Finland, Norge och Skottland och med ekonomiskt stöd från bl.a. Naturvårdsverket och WWF, insamlades falkungar från skilda boplatser för att så småningom skapa en avelsstam om 50 fåglar. Det hela inleddes i liten skala 1974 med att två giftskadade ägg hämtades från en boplats i Norrbotten och flögs ned till södra Sverige. Här placerades de i en i en kläckmaskin och ett av äggen kläcktes och falkungen Felix såg dagens ljus. Han blev senare far till några "provrörsbarn", det vill säga falkar som skapades genom konstgjord befruktning.

 

Målsättning

Målsättningen för avelsprojektet blev att försöka återskapa en vild population om ca 25-30 häckande par i Västsverige, vilket bedömdes vara 50% av den ursprungliga populationen inom området. De beräkningar vi gjorde under slutet av 1970-talet visade att det med tanke på den höga ungdödligheten, svårigheten att producera tillräckligt med ungar etc, skulle ta ca 30 år innan detta mål nåddes. I backspegeln kan man se tillbaka att de här beräkningarna stämde ganska bra - 25 år senare - 1998 - fanns det på västkusten 25 häckande par och räknar vi med häckningar i Värmland, Skåne och Östergötland var det 28 häckande par.

Av 313 utsatta hackingfalkar har 14% (44 st) omkommit eller skadats och omhändertagits inom två månader efter hackingens början medan resterande falkar (86%) beräknas ha blivit självständiga. Av de som omkommit har de flesta tagits av duvhök. Motsvarande siffror för hackingar genomförda i Nordamerika varierar mellan 73-81%. Antalet utsatta falkar är nu så många att skilda beräkningar på överlevnad kunnat göras. Det visar sig att hackingfalkar har lika stor sannolikhet att överleva till könsmogen ålder som vilda ungar. I och för sig är överlevnaden under det första året inte speciellt hög - mer än hälften av alla ungar beräknas omkomma inom 8 månader från det de blev flygga. En kritisk fas är när de skall bli självständiga och själva jaga sin föda. Nästa kritiska fas inträffar under höstflyttningen söderut då många krockar med kraftledningar eller blir skjutna. Den tredje kritiska fasen är under januari-februari på övervintringsområden då kyla och dåligt väder kan försämra falkarnas jaktmöjligheter.

Bäst överlever de hackingfalkar som släpps tidigt på säsongen kanske för att de har längre tid att träna upp sig inför höstflyttningen.

Flera av de utsatta falkarna har överlevt och häckar numera både i södra Sverige och i södra Norge och bidrager aktivt till populationsuppbyggnaden. Stammen i sydvästra Sverige har under en tioårsperiod ökat från tre häckande par 1988 till 28 par 1998 och i sydöstra Norge fanns det 1998 falk på 24 lokaler. Hela 59% av de häckande falkhonorna i Norge har visat sig ha svenskt ursprung. Avelsförsöken och utsättningar av falk under de senaste 15 åren har varit av avgörande betydelse för den positiva populationsutvecklingen i södra Sverige.

 

Nytt utsättningsområde - Dalarna

Efter en förfrågan från Leksands Fågelklubb inleddes under 1994 en ny fas i utplanteringsarbetet då de första falkarna frisläpptes i Dalarna. Tanken med detta är att på sikt försöka bygga upp en ny falkpopulation i mellersta Sverige som skall bli ett brohuvud mellan den nordliga och sydvästsvenska falkstammen.

Till och med 2000 har 59 falkar frisläppts i Dalarna och av dessa har hittills 13 rapporterats som döda. Antalet observationer av falk under häckningstid har ökat i Dalarna. Falkarna är relativt hemortstrogna och speciellt hanarna brukar söka sig ett revir inte många mil från den plats där de släpptes ut. Honorna däremot rör sig över betydligt större områden och medelavståndet för 10 falkhonor på västkusten var ca 13 mil mellan födelse eller utsättnings plats och den plats de valde att häcka på.

Flera hackingfalkar har överlevt och den första hackingfalken (C2 från 1996) observerades för första gången sommaren 1998 utanför Borlänge. Under 1999 sågs återigen C2, nu med en hona från Halland. Ihärdiga parningar genomfördes under våren, men eftersom honan var ettårig uteblev häckningsframgång. Under År 2 000 har dock två lyckade häckningar konstaterats med sammanlagt 4 ungar flygga. De första häckningarna på nästan 30-år. Alla 4 falkar i de två paren härstammar från projektet, däribland C2.

 

Fortsatt utsättning i Dalarna?

Men för att bygga upp en ny falkstam om kanske 15-20 par i Mellansverige räcker det inte med det lilla antal falkar vi hittills satt ut. Som tidigare nämnts räknar man med att högst 20% av utsläppta falkar överlever till reproduktiv ålder. Skall vi få en effekt måste vi fortsätta ytterligare ett antal år med utsättning i Dalarna. Problemet är för närvarande att de falkar vi har kvar på avelsstationen är ålderstigna och ger allt sämre med ungar. Avelsprojektet har drivits gemensamt av Naturskyddsföreningen och Göteborgs Ornitologiska Förening men när nu vi nu nått det mål vi satte upp för Västkusten har Göteborgs Ornitologiska Förening tagit ett beslut att avveckla sin del i avelsprojektet. Detta är förståeligt, GOF kan som lokalförening kan inte ta på sig ekonomiskt ansvar för att försörja andra delar av landet med falkar.

Strategin för Naturskyddsföreningens del är att försöka driva avelsprojektet vidare med ett 10-års perspektiv för att bl.a. kunna försörja Dalarna med fler falkar de kommande åren. Förutsättningar för detta var att hitta en ny samarbetspartner som kan ta det ekonomiska och skötselmässiga ansvaret för burfalkarna samt genomföra maskinkläckning.

 

Ny avelsanläggning

Nordens Ark har tillsammans med Naturskyddsföreningen skrivit ett nytt kontrakt om fortsätta avelsverksamheten.

En ny anläggning stod färdig hos Nordens Ark under maj i år, med plats för tio falkpar och intilliggande maskinkläcknings anläggning. Som ett komplement till aveln kan man utnyttja ett antal vilda falkpar i Västsverige för "double-clutching" och på så sätt få fram mellan 10-20 falkungar per år som kan användas för utsättning bl.a. i Dalarna.

En nytillsatt avelsgrupp med representation från Leksands fågelklubb kommer förutsättningslöst att undersöka möjligheterna att gå vidare med avelsprojektet.

Vi inom Leksands fågelklubb kommer att fortsätta ytterligare några år med utsättning av s.k. hacking ungar från Nordens Ark.

Mer och mer av arbetet kommer dock att skjutas över på att upptäcka och bevaka eventuella nya etableringar av Pilgrimsfalk i våra branter, ett arbete som kräver mycket resurser i form av ideellt arbete och pengar.

Är du intresserad att fullfölja vår uppgift inom Leksands fågelklubb i arbetet att etablera Pilgrimsfalken i Dalarna är du välkommen att höra av dig till projektledare Lars Leksén på telefon 070-329 13 57