Gunnar Lind

I Sverige finns numera åtta arter hackspettar och alla dessa har häckat i vår kommun men i dag finns endast sju av dem kvar som häckfåglar. Två av dessa arter skiljer sig markant från de övriga i utseende då de är gröna till färgen. Den ena av dem, gröngölingen, var tidigare en vanlig fågel i våra trakter och den fanns i anslutning till de flesta byar och många fäbodar. Sedan 1950-60 talen har den minskat kraftigt i antal och den är numera en tämligen sällsynt fågel. Den andra, gråspetten, uppvisar en motsatt populationsutveckling. Under perioden 1950-1970 var den en mycket sällsynt fågel men under 1980-90 talen har arten ökat i antal så i dag finns det troligen fler gråspettar än gröngölingar i kommunen.

Gröngöling

Gröngölingen är näst spillkråkan vår största hackspett och den är grön på ryggsidan med tydlig gröngul övergump. Hjässan är röd hos båda könen och på huvudets sidor finns en svart fläck från näbbroten till strax bakom ögat. Halsens sidor och undersidan är ljusgråa med gröngul anstrykning. Ögats iris är vitaktig och ögat syns därför tydligt i den svarta "masken". Skillnaden mellan könen är att hanen har en svart och röd mustaschfläck medan honans är enbart svart. Ungfåglarna skiljer sig från de äldre på sin fläckiga dräkt, i synnerhet på huvud, hals och framkropp.

Biotop

Gröngölingen är en art som föredrar lövskogsområden och i den sammanhängande barrskogen trivs den inte. Den vill ha relativt öppen mark och många tidigare häckplatser har övergivits på grund av förbuskning och igenväxning. Under senare tid har arten börjat uppträda på skogshyggen med riklig tillgång på kvarlämnade gamla aspar. Gröngölingen är en "pratsam" och högröstad fågel som man kan höra under stora delar av året. Mest i farten är den emellertid under senvintern och våren och det läte man oftast hör är revirropet som av Rosenberg beskrivs som ett gällt fallande klyh klyh kly kly kly. När den låter höra sitt vittljudande läte sitter den ofta högt uppflugen i någon trädtopp och visar för andra gröngölingar att reviret är upptaget. I motsats till övriga hackspettar trummar gröngölingen mindre ofta och dess trumning är snabb men påfallande svag och hörs därför inte särskilt långt.

Bosättning

Mot slutet av april brukar gröngölingsparet börja utmejslingen av bohålet och båda makarna hjälps åt med detta arbete. Det vanligaste boträdet här på trakten är asp men även al, björk och äppelträd har förekommit. En gång har jag sett ett bo uthackat i en hög grindstolpe. De bon som jag fann på 1950-60 talen låg på relativt låg höjd och mellan 1,5 och 4 meter var den vanligaste höjden. Det lägsta bohålet låg blott 60 cm över marken i ett gammalt äppelträd. . Däremot har de få bon som jag, under senare tid, funnit på hyggen legat ganska högt, mellan 8 och 11 meter. Äggen, som läggs under första halvan av maj, är glänsande vita och antalet är oftast 5-7. De ruvas av bägge könen i ungefär 18 dygn och det tar sedan drygt tre veckor för ungarna att bli flygga.

Födoval

Den huvudsakliga födan de får är myror och myrpuppor men även andra insekter ingår i dieten. Sedan ungarna lämnat boet är de beroende av föräldrarna i åtminstone ytterligare en månad. Gröngölingen är stannfågel men många exemplar stryker omkring vintertid och då kan de även vara långt ute i barrskogarna och hacka fram myror ur myrstackarna. Ibland händer det också att gröngölingar kommer fram till fågelborden för att smaka på den uthängda talgen.

Gråspetten

Gråspetten påminner en hel del om gröngölingen men den är något mindre. Ryggsidan och övergumpen liknar gröngölingens medan huvud och hals är askgråa och undersidan är ljust grå. Hanen har en röd fläck i pannan vilket honan saknar och båda har en svart tygelteckning mellan näbbrot och öga samt ett smalt svart mustaschstreck. Ögats iris är röd. Ungfåglarna liknar de äldre men de har en svag vattring på undersidan men hos vissa individer är vattringen så svag att den knappt är skönjbar.

Biotop

Att ange vilken biotop gråspetten föredrar är inte lätt för den häckar i olika typer av skog. Barrskog med relativt stort lövinslag och gärna i anslutning till bergssluttningar synes vara en god miljö, likaså gamla fäbodmarker. Hyggen med kvarstående aspar är också en bra biotop för arten. Liksom gröngölingen kan man höra gråspetten under stora delar av året och den har en rik lätesrepertoar. Det vanligaste är revirlätet, en vek vissling kli-kli-kli-kly-kly-kly, svagare mot slutet och med fallande tonhöjd. Gråspetten hörs ofta trumma och den har en snabb trumvirvel som är inemot två sekunder lång. Under april och början av maj är det som livligast i gråspettreviren. Revirlätet ljuder omväxlande med trumningar och ibland ses hanen jaga honan av och an inom området varvid han uppvisar en påfallande fladdrande flykt.

Bosättning

I början av maj hackar paret ut ett bohål eller påbättrar ett gammalt hål. De flesta bon jag sett har legat i friska aspar men även torr asp, björk och tall har förekommit som boträd. Härom året låg två bon i spillkråkshål vilket måste betecknas som anmärkningsvärt. Gråspetten vill gärna bo högt och bohålen har legat på höjder mellan 4,5 och 11 meter med ett medeltal på ca 8 meter Äggkullarna är stora och antalet ägg har varierat från sju till nio i de kullar som jag kontrollerat. Äggen ruvas i 17 dygn av båda makarna och ungarna blir flygfärdiga vid ca 23 dygns ålder.

Födoval

Liksom hos gröngölingen är ungarna beroende av föräldrarna i ytterligare några veckor innan de blir självständiga. Födan består huvudsakligen av myror och myrpuppor. På hösten ingår även bär i dieten ock ibland ser man spetten i någon rönn där den äter av de sura bären. Vintertid stryker gråspettarna omkring och det är mycket vanligt att de kommer fram till fågelborden för att äta av uthängt fett. Ofta kommer de tidigt på morgonen samt i skymningen för på morgonen är de hungriga efter nattens timmar och i skymningen laddar de upp för ytterligare en lång kall natt.