Gunnar Lind

Det finns några fåglar som är starkt bundna till mänsklig bebyggelse och en av dem är skatan. Den tillhör kråkfåglarna och det är förmodligen den enda fågel som alla känner igen. Om skatan vore sällsynt skulle den vara mycket eftertraktad för den är en vacker fågel i sin svarta och vita dräkt. Även i folktron har skatan blivit omnämnd och man trodde förr att den kunde spå väder. Byggde de boet högt upp i träden skulle sommaren bli regnig men byggde de lågt så skulle sommaren bli torr och varm. Gårdsskatorna skulle man vara rädd om för de bringade lycka till gården. Dessa tankegångar torde sakna verklighetsförankring.

Trots att skatorna i alla tider funnits i närheten av människor blir man aldrig riktigt förtrolig med dem utan de är alltid mycket vaksamma och håller sig på en viss distans. Ett beteende som skiljer skatan från våra övriga fåglar är att den varje dag under året besöker sitt bo. Nedan har jag skrivit ner iakttagelser om skatorna och dess leverne i min hemby Yttermo men förhållandet är likartat i de flesta byar här i kommunen. Skatan är något mindre än en tamduva i kroppen och den har påfallande lång stjärt. Den är brokig i svart och vitt med vacker metallglans i blått och grönt på vingar och stjärt. Näbb och ben är svarta och ögat mörkt brunt. Skatan har en mängd olika läten varav det sträva skrattet är mest välkänt. Den har även en lågmäld sång som mestadels hörs på våren men man kan även få höra den under kalla vinterdagar. Skatan är en allmän fågel och har så varit under överskådlig tid. I Yttermo har antalet par pendlat runt tio och omräknat blir det ca 28 par/km2. Den häckade tidigare såväl i byn som i strandskogen vid älven samt i skogsbryn gränsande mot åkrarna. Men under de senaste 30 åren har en förändring ägt rum och numera häckar alla paren i anslutning till bebyggelse. Detta beror säkerligen på att predationstrycket blev för hårt på de ensligt belägna bona, bl a av den ökande korpstammen. Paren som häckar vid bebyggelse är väl skyddade för dit vågar sig varken korp eller kråka.

Reviret

Något som jag aldrig lyckats få någon klarhet i är skatornas revir. Någon form av indelning bör finnas för skatbona ligger ganska jämnt utspridda med 100-200 meters mellanrum. Som närmast har två bebodda bon legat med 40 meters mellanrum men även kortare avstånd kan säkerligen förekomma. Det märkliga är att de olika skatparen ofta flyger till varandra och vid ett bebott bo kan det plötsligt vara 6-7 främmande skator och revirinnehavarna gör inga försök att jaga bort dem. Den tid skatparen lever mest åtskilda är under ungarnas uppväxtperiod för då har de fullt upp med födosök och matning. Dock kan man även under denna tid se fåglar från olika skatpar söka föda tätt intill varandra. Men visst kan man se dispyter mellan skatorna och ibland kan de ryka ihop rejält.

Val av boplats

Skatornas val av boplats varierar mycket. Trädhäckningar är det vanligaste men de kan även i undantagsfall häcka på marken, ibland mellan trådarna på ledningsstolpar men även på och inne i byggnader. Vid trädhäckningar utnyttjas i stort sett alla trädarter. För ett par år sedan gjorde jag tillsammans med Alf Nordin en räkning i Särna, en mycket skattät by. Vi fann 69 bon och av dessa låg 35 i tallar, 16 i björk, 10 i sälg och resten i diverse träd och buskar. De flesta skatbon ligger på betryggande höjd i träden men jag finner årligen bon på mellan 2-25 meters höjd. Det vanligaste boläget är i anslutning till huvudstammen men bon flera meter ut på kraftiga grenar förekommer också.

Bobygget

Redan under hösten och även mitt i vintern kan man se skator dra kvistar till boet men först i mars-april börjar bobygget på allvar. Om de använder ett gammalt bo är det mest justeringar som behövs samt en ny inredning. Om de däremot bygger ett nytt bo blir det mera arbete. När skatorna hämtar kvistar på marken så tar de inte den första de ser, utan de prövar flera olika innan de finner den rätta som de sedan flyger till boet med. De är mycket skickliga att manövrera in i täta trädkronor med kvistar, som ibland är inemot en meter långa. Bobygget tar ibland mer än en månad i anspråk men det kan gå betydligt fortare. Ett par som härom året fick boet nerrivet när de kommit halvvägs med bygget, började redan nästa morgon att bygga upp det igen på samma plats och efter 10 dagar var det färdigt. Unga skator som häckar första gången bygger glesare bon än gamla skator och isynnerhet taket är glest och det kan ibland saknas helt. Enligt folksägen brukar skatorna ta blanka föremål och bära till boet. Denna handling måste vara ganska ovanlig, för i de mer än hundra bon som jag kontrollerat har jag aldrig funnit ett blänkande föremål. Ett intressant spörsmål är varför skatorna ibland använder gamla bon och ibland bygger nya. De flesta bon används ofta under 4-6 år men emellanåt används ett nytt bo endast ett år. Har månne en eller båda fåglarna i reviret bytts ut när nytt bo byggs?

Häckningstid

Äggläggningen här på trakten sker normalt i slutet av april till början av maj. Det vanligaste äggantalet är6-7 och färgen är grågrön med brunaktiga prickar. Ruvningen börjar när ett par av äggen lagts men i början ruvar honan under korta perioder med ideliga avbrott. Efter några dagar blir ruvningen mera intensiv och under tiden matas hon av hanen. Äggen kläcks efter ca tre veckors ruvning och under loppet av 2-3 dagar. Ungarna är således olika gamla och de äldre ungarna blir större och mera försigkomna och de tar hand om huvudparten av födan som föräldrarna kommer med. Ibland kan den största ungen vara dubbelt så stor som den minsta men trots det har jag aldrig kunnat finna att någon skatunge dött i boet. Inemot fyra veckor efter kläckningen lämnar de största ungarna boet medan de minsta kan bli kvar ännu en vecka. Under den tiden har de äldsta ungarna lärt sig flyga riktigt bra och när de yngre ungarna lämnar boet har de ingen möjlighet att konkurera med de äldre syskonen om födan. De blir därför klena stackare som hoppar flaxande omkring efter marken och efter något dygn hittar man dem döda i närheten. De flesta skatparen här i byn brukar få fram ungefär tre flygga ungar årligen. Familjen håller ihop länge och först i månadsskifter juli-augusti är ungarna oberoende av föräldrarna.

Födovalet

Födan är både animalisk och vegetabilisk. I början matas ungarna huvudsakligen med diverse insekter, larver och maskar men efterhand ingår även fågelägg och ungar samt sorkar och möss i födan. När starungarna är så stora att de börjar titta ut i holköppningen kan man se hur skatorna försöker fånga dem genom att sitta på holktaket och passa. De sitter även på tegelpannorna och lurar där tornsvalorna flyger in och ut till sina bon. Hos trädgårdshäckande flugsnappare och rödstjärtar, där ungarna hoppar ut innan de är flygga, brukar skatorna ta de flesta av dem. Frampå hösten äter skatorna en hel del spannmål och andra fröer men de lever till stor del av hushållsavfall som kastas ut till dem. När det finns riklig tillgång på föda lägger skatorna, liksom övriga kråkfåglar, upp förråd. De gömmer huvudsakligen födan på marken i olika skrymslen t ex intill trädstammar, i en grästuva, bland löv, intill husgrunder mm. Vintertid gömmer de ofta födan i snön.

Hemkära

De flesta skator är stannfåglar och de gör endast korta lokala förflyttningar men en del ungfåglar drar ibland ut på längre strövtåg. En senhöstdag för många år sedan stod jag på ett berg i västra Leksand. Där kom det fem skator flygande i gles formation på hög höjd i riktning västerut. Några minuter senare kom ytterligare fyra skator i samma riktning. För att nå närmaste bebyggelse fick dessa skator flyga åtminstone 4-5 mil.