Marie Gillander, 03-12-2010

Vad håller jag på med undrade jag när klockan ringde kl 02:00.
Tre sekunder senare flög jag upp ur sängen pigg som lärka och lika förväntansfull som barnen på julafton.
Kl 03:04 satt jag i bilen och inledde de 7 milen mot vildmarken.

Jag parkerade och klev ut i den svarta natten. Inte ett ljud jag hörde och det tog ett bra tag innan mina ögon vande sig vid mörkret.
En plötsligt dov knall från tjärnens is bröt tystnaden för ett ögonblick sedan blev allt åter tyst och stilla. De snö tyngda granarna sov sin djupa vintersömn.

Jag drog på mig den 25kg tunga ryggsäcken, spände fast skidorna och började min färd ut på myren. Skidorna gled lätt i spåret och den vita snön ledde mig genom natten.

Mitt ute bland myrtallarna kom jag på att jag lovat ringa hem och väcka sambon och jag stannade till i spåret. I samma sekund som han avslutade samtalet med ett ”lycka till” gled skidorna iväg men inte jag. Där låg jag raklång med skidor och ryggsäck under mig. Jaha… det var bara att spänna av sig allting och försöka ta sig upp på något vis. Jag skrattade tyst för mig själv när jag gång på gång försvann ner i den djupa snön men till slut fick jag på något underligt vis ordning på sakerna och kunde fortsätta färden.

Väl framme vid kojan tog jag av mig skidorna och la in ryggsäcken i kojan. Släpade fram mer kött till åteln samt hackade upp flisor med en yxa för att underlätta för örnarna.
Hällde T-sprit i brännaren och inom kort strålade det ljuvlig värme.

Inne riggade jag upp bägge kamerorna, tubkikare, skrivblock, penna och diverse annat. Klockan var nu 05:42 och det skulle dröja innan det började ljusna så jag lade mig tillrätta på britsen och somnade gott.

Med ett ryck vaknade jag av ljudet av en korp, reste mig upp och kikade ut genom gluggen. Det var fortfarande mörkt men jag såg siluetterna av två stycken som spatserade på snön. Några sekunder senare lyfte de och försvann. Jag drog på mig hörlurarna och lyssnade svagt på lokalradions skval och slumrade till igen.
Då och då reste jag mig upp och kikade ut genom gluggen men inte ett liv syntes till.

Vid halv niodraget kom det äntligen ett tjugotal korpar och nu blev det full fart. Mina förväntningar var höga och jag höll tummarna för att det skulle landa örn inom kort.
Vid åtskilliga tillfällen lyfte korparna men det var falskalarm varje gång.
En timme senare flög alla sin kos. Något måste ha stört dem för de kom inte tillbaka som de brukar göra.

Jag tog fram kaffet och lade en smörgås på brännaren.
Det är nog inte alla som kan fixa grillad ost och skinkmacka till frukost medan man sitter i ett gömsle mitt ute i ingenmansland.

Det blev en lång väntan med varken korp eller örn i sikte. Fem talgoxar, en nötskrika och en hackspett var de enda som höll mig sällskap under flera timmar och dessutom började det snöa.

Men så plötsligt framåt ett anlände ett nytt gäng korpar på åtta-tio stycken. En halvtimme senare kom larmet och hastigt och lustigt satt där en örn på torrakan.

Livrädd för att skrämma bort örnen med mina rörelser vred jag kameran sakta sakta medan den tittade bort. Jag tog ett par dokumentationsbilder men örnen reagerade inte på klickljuset från kameran och när den suttit där några minuter bredde den ut sina vingar och gled ner på åteln. Nu vågade jag ta fler bilder och jag kunde koncentrera mig på stjärtfjädrarna samt vingarna för att förhoppningsvis kunna identifiera vilken örn det var som landat.

Under de resterande timmarna kom det flera örnar som om vart annat byttes av med jämna mellanrum och jag hade fullt upp med att dokumentera hur många individer det kunde handla om.
Normalt sett brukar örnarna ge sig av strax före mörkrets intrång men två höll sig kvar ända till kvart i fem och då var det becksvart ute. De enda jag hörde var dragandet och slitandet i köttstycket samt deras läten när de kivades om maten.

Känslan av att få se livs levande kungsörnar på 20-25 meters håll går nästan inte att beskriva. Ett mycket respektingivande och högaktningsfullt möte som påverkade mig djupt. Att jag dessutom satt i en mysig och varm koja med skinntofflor på fötterna gjorde inte saken sämre.

Efter att den sista örnen flugit sin kos väntade jag en halvtimme innan packade jag ihop för dagen. Igen gick jag ut på åteln för att hacka upp mera kött, drog på mig ryggsäcken och nu förväntade jag mig även att skidorna och jag skulle vara överens hela vägen tillbaka.

Lyckan var fulländad och med ett trött leende på läpparna återvände jag hem utan några missöden. Jag var nu fullkomligt örnbiten och jag kan knappast vänta till nästa sittning.

 

Text och foto: Marie Gillander ©