Text och bild: Marie Gillander ©

När jag hade skidat genom skogen en stund och kom fram till myren insåg genast att jag skulle få problem för där fanns nämligen inte en tillstymmelse av skidspår så långt ögat nådde. I ett par dagar hade det blåst och snöat om vart annat och de fina spåren var endast ett minne blott.

Månen syntes inte till och stjärnorna på himlavalvet glimrade svagt. Pannlampans ljuskägla i det närmaste drängtes av den oupplysta natten och det var mörkt, väldigt mörkt. I den tidigare så ljusa och upplysta myren med sina små frostiga tallar syntes nu ingenting. Allt gick i gråskala med svaga konturer i olika nyanser.

Nu gällde det att tänka till, skulle jag bege mig ut och riskera åka vilse eller skulle jag återvända till tryggheten? Denna situation var inte att leka med men efter ett långt resonemang med mig själv tog jag ända beslutet att göra ett försök. Jag var helt på det klara med att sätta säkerheten i första hand och att det kunde bli en tuff utmaning.

Det vindstilla och temperaturen var behagliga minus åtta samt att jag hade varma drycker, mat, sovsäck och extra kläder med. T-sprit, tändstickor, kniv, en liten behändig yxa och ett gäng långa reflexband ifall jag behövde låg också nedpackat i ryggsäcken. Mobilen var fulladdad och bästa tänkbara täckning trots mitt i ingenmansland.

Tittade på klockan som visade 04.26 och jag hade god tid på mig. Tog ett djupt andetag och begav mig ut i mörkret.

Jag sjönk djupt ner i snön med skidorna men efter ett tiotal meter upptäckte jag att jag faktiskt kunde känna med vart det gamla spåret hade gått. Sakta men säkert trevade jag mig fram och åtskilliga gånger höll på att trilla omkull men på något underligt vis återfann jag balansen. Då och då lyfte jag på huvudet och lyste med pannlampan för att se om jag skulle upptäcka de små markeringarna men de hade nog blivit översnöade för jag kunde då inte se dem.

Det tog på krafterna och jag fick pausa flera gånger för att hämta andan.

Vid tidigare turer hade jag memorerat vissa referenspunkter i naturen och det hade jag god nytta av den här gången. Jag noterade det svaga skenet från de upplysta byarna runt i kring och visste åt vilket håll de skulle lysa när jag stod på ett speciellt ställe, en säregen torraka med två höga tallar bakom sig på ett annat, myrtallen som bara växer åt ett håll osv.

När jag kämpat mig mer en halvvägs fram glimmade det hastigt till i ögonvrån och när jag tittade upp upptäckte jag en ljuspunkt och sedan två till på rad lite längre bort.

Plötsligt blev det rena autostradan och jag lade på ett extra kol utan att för den delen hamna trubbel med skidorna för än så länge hade vi kommit bra överens på resan.

Det tog betydligt längre tid att komma fram än brukligt men och andra sidan ser till att jag alltid har minst en timme tillgodo ifall det skulle ske några missöden. Jag kan ju lika väl få punktering på bilen eller nått annat tokigt och jag vill inte på några villkors vis anlända för sent och gå miste om min tid i örnkojan. Att bege sig ut när det redan ljusnat är dömt att misslyckas för har korparna fått syn på dig och blivit oroliga kommer heller inga örnar och har man otur undviker örnarna platsen i flera dagar. Så känsliga är faktiskt våra rovfåglar för störningar.

Den första örnen landade på åteln 08.05 och gick raka vägen fram till utan att tveka. Nästa örn kom 08.36 och den tredje 08.45. Inte heller de tvekade och gick rakt på bytet utan att bråka med konkurrerande ”bordsgranne”. Det har då aldrig hänt mig att det anlänt tre örnar nästan samtidigt och definitivt inte före korparna men så var fallet. Tre hungriga varelser som tillsammans åt av köttstyckena. Två var dessutom ringmärkta.

En och en halv timme senare dök plötsligt en fjärde örn upp och nu var friden slut.

Huller om buller flög det örnar och jag tappade bort vilken som var vilken medan jag fotade allt vad jag förmådde. I flera timmar gästades åteln oavbrutet och jag hade svårt att se om det var samma individer eller om det anlände någon ny.

Jag blev faktiskt lite stressad av situationen för mitt uppdrag var att dokumentera och hur i skogen hinner man det när det bokstavligen regnar ner örnar.

Vid halv ett lugnade det ner sig en aning, två hade flugit upp på varsin torraka och satt nu och jäste medan en ensam adult rofyllt åt av maten.

Nu märkte jag även hur outhärdligt varmt det var i kojan. 23 plus! Hungrig var jag också för frukosten hade jag missat och kaffe, oj vad gott det skulle bli med kaffe!

Skruvade ner lågan på värmaren, slet av mig ylletröjan och tog fram fikat. Javan smakade ljuvligt och jag ställde matdosan på grillgallret till brännaren.

Åt mina hemmagjorda köttfärsbiffar med potatismos, gräddsås och lingonsylt medan jag höll utkik på kungligheterna utanför.

Vintersolens bleka strålar nådde precis över bergskammen och riktade sitt ljus ner på de sittande mäktiga fåglarna och jag lade till några porträttbilder i minneskortet.

Lite överraskande kom jag på att det fattades något, något som för det mesta både hörs och ses i samband med örn. Nämligen korp. Vart var alla korpar?

Jag hade varit så upptagen med all örnaktivitet att jag hade helt och hållet hade missat det.

Kikade ut genom gluggen och insåg att det satt tre, möjligtvis fyra korpar långt där borta i varsin trädtopp. Mycket underligt för de brukar normalt vara i majoritet men kanske hade de insett att det inte var någon idé med tanke på alla hungriga örnar.

Resten av dag gick i samma rasande tempo. Läste av färgglada ringar som knappt var synliga under alla fjädrar, åldersbestämde individer och försökte till och med se om det var någon örn jag kände igen sen tidigare. Tittade i min privata katalog och jämförde med de dokumentationsbilder jag tagit på samtliga örnar jag själv sett under säsongen.

Tiden gick fort och jag hade inte en tråkig stund vill jag lova och var helt lyrisk när jag så småningom fick packa ihop för dagen.

Tre fulla minneskort vilket resulterade i närmare 1500 bilder. Givetvis med foton på olikfärgade ringar med stansade siffror, höger vinge, vänster vinge och stjärtfjädrar i massor för dokumentation i första hand men bland alla "skitbilder" finnas det förhoppningsvis ett och annat guldkorn också.

Text och foto: Marie Gillander ©